JonKalsochHuldasbarnivärlden

Släkt och hembygd

Historia

 

              SLÄKTENS HISTORIA.

              Vi är väl alla intresserade av vår släkts 

     historia.

 

FÖRST NÅGOT OM n´JON KALSN

OCH a´MOR HULDA.

 

 

Mor Hulda och ´n JonKalsn

                                    framför nybyggarstugan 1934.

 

                                   Historik

                      Forsnacken och Slussfors.

    LITEN HISTORIK OM DEN FÖRSTA FAMILJEN PÅ FORSNACKEN 
    – ´a HULDA & ´n JON KALSN SAMT OM FORSNACKENS UTVECKLING 
    FRÅN OCH MED  80-TALET, skriven av Thea Gardfall, deras sondotter.                                        MINDRE TILLÄGG HAR GJORTS SENARE.

 

Den första tiden.

1885

Odlingen började då ´n Jonas Wilhelm Karlsson (f 1860 i Norra Um-strand) och hans hustru a´Hulda Paulina Larsdotter (f 1862 i Grannäs) kom till Forsnacken norr om Slussfors

1886 -

Där växte tät blandskog, mest asp. Då Jon Kals´n började fälla skogen där huset skulle byggas låg det så tätt med asp att det knappt gick att gå, han fick klättra som på en timmerbröt i älven. Ladugård timrades först, där ko, getter och får samt människor fick samlas under samma tak till dess att ett mindre bostadshus timrades.

Två flickor, Tilda (f 1886) och Lina (f 1888) kom först till världen. Sedan kom i tät följd tre pojkar, Oscar (f 1890), Karl (f 1891) och Erik (f 1893). Dessa tre söner fick i tidig ålder hjälpa sin far med odlingen som skedde för hand med hjälp av spett, korp och grävyxa. Ris och rötter röjdes, massor av enbuskar slets upp, det rök och brann.

1898

I januari 1898 ”upplät och avstod And. A. Andersson och hans hustru Eva 1/6 av sitt hemman i Slussfors till backsittaren  J. W. Karlsson för 75 kronor ”som är betald och kvitterad” (citat ur köpebrevet).

Potatislandet måste först röjas, det placerades högt uppe i berget, dit inte frosten skulle komma. Potatisen var en viktig föda för överlevnaden och fisk fanns rikligt i älven nedanför. Alla fick hjälpas åt. Gödsel till potatis-landet skulle bäras i säckar uppför det branta berget. Uppför den branta åbacken skulle vattnet dras i tunnor till både djur och människor.

Odlingen framskred och diken grävdes. Löv kvistades, bands till kärvar och torkades i hässjor för vinterbehovet åt djuren. Hö skrapades ihop på små myrhål, och fler kor kunde sättas in i ladugården. Nu började allt gå bra. Ett nytt stort hus timrades och barnaskaran hade ökat till sju med två flickor, Kristina och Augusta.

Barnen som var 6-8 år fick snart ut att tjäna som barnpiga och getare. Då de blev nio år togs de hem för att gå i skola. Barnen i Jon Kals och Huldas hus samlades alla i Slussfors för att undervisas i Biblisk historia och Luthers Lilla Katekes. Det varade i två terminer. En annan gång var det skola hos Samuella och Karl Bergfors – en halv mil emellan. Lärarna var på flyttande fot.

De fem grannarna i Slussfors höll ihop och hjälptes åt. På Forsnacken var  det alltså ´n Jon Kalsn med hustru ´a Hulda från Granäs och deras barn.

I "mittebyn"  Jonas Bergfors (1854)med hustrun Sara (1851), sonhustrun Brita Bergfors (änka efter sonen Gustav Bergfors) och predikanten, kron- jägaren och fiskaren David Sparrman och hans hustru Elise.

Slutligen i den nedersta byn vid sjön Storuman den förste nybyggaren, Gratjamoras son Anders Jonssons son August Andersson (1855) med hustru Eva Sofia (1854) och Carl Bergfors (1852) med hustrun Samuella (1860).

1901

Jon Kals´n följde sin äldsta 13-årige son Oscar till Gunnarn för att han skulle få gå i ”fattigskola”. Där fick Oscar stanna i tre år utan att träffa sin familj hemma på Forsnacken.

Då Huldas och JonKals´ åttonde barn August föddes var alla hans bröder i tonåren. Hulda och Jon Kals´n var redan i fyrtioårsåldern. Nu började nya tider – en ångbåt började trafikera den sex mil långa sjön Storuman och detta kom att bli av stor betydelse för människorna i bygden som tidigare fått gå med sina bördor på ryggen.

1903

En het och varm augustidag födde Hulda trillingar. Byns kvinnor kom till undsättning. Det blev två flickor, Hedda och Lilly, och en pojke, Jonas. Pojken togs om hand av Eva och Anders August. Efter åtta dagar kom Anders-August för att låna spik hos David Sparrman. Han skulle göra en kista för nu var pojken död.

För föräldrar och barn var kampen hård för att klara det livsnödvändiga. De äldsta flickorna hade gett sig ut och kom efterhand att bilda egna familjer. Tilda blev bosatt i Silverberg medan Lina som gifte sig med Petter Jonsson i Ransaren. Petter och Lina förvärvade sedan ett hemman på Forsnacken.

1911

De äldsta sönerna Oscar och Karl var nu myndiga (21 år) och fick var sin lott av hemmanet. Men först skulle de tjäna kung och fosterland. De fick gå till fots till närmaste järnvägsstation i Hällnäs. Därifrån åkte de tåg till Umeå och militärtjänsten. 

1914

Mitt i den vackraste och ljusaste månaden maj hände en tragisk olycka. Erik ingick i ett lag som hade till uppgift att mäta djupet i forsen alldeles nedanför hemmet. Syftet med detta var att se om en ångbåt skulle kunna fortsätta längre uppför älven. Roddbåten kantrade på en stor sten mitt i den strida forsen. Erik släppte båten och försökte simma iland. Han drogs ner i virvlarna och försvann. Ingenjören och August Andersson-Brantmo höll sig fast i båten och klarade livet. Hans mor gick hela sommaren och letade sin son. Hennes sorg var stor.

Det hade varit det meningen att Erik skulle ha fått sin lott av hemmanet. I bouppteckningspapperen kan man se att han hade redskap som visar att den 18-årige ynglingen var van vid tungt arbete. Hans kropp hittades aldrig och han fick sin grav i älven. På södra sidan står idag en minnessten där han försvann, ovanför den andra forsen.

1915-1918

Oscar och Karl började på var sitt nya ställe att odla upp nya marker, timra hus och ladugårdar. De hjälptes åt att hugga timmer i Gourtelougts-viken där det fanns ett undantag för husbehovsvirke. De flottade timmer-stockarna med roddbåt till Slussforsviken. Då vintern kom skulle virket köras hem med häst upp till Forsnacken. Hämtningen blev en chock, timret var uppsågat till ved! De unga männen fick bara bita ihop och börja om från början. Deras husbyggen försenades betydligt. För att tjäna pengar fick de arbete i vägbygget mellan Slussfors och Tärnaby och de hjälpte också till i avvittringen som pågick den tiden.

Lina med hennes man Petter och två barn flyttade från Ransaren till Slussfors 1918, odlade och byggde hus. Lina fick ½ skel skatt av sina föräldrar, de skrev köpet 1924 och fick lagfart 1927.

1920

Oscar och hans syster Kristina fick ha dubbelbröllop i barndomshemmet. Bröllopstal hölls av Linné som vid den tiden byggde hus på Näset vid ångbåtskajen. 1926 sålde Linné huset till A Hestner som kom flyttande från Umnäs. Kristina flyttade med sin man Amon till Mattanjaur och fick sin livsuppgift där. Adina från Danasjön flyttade till huset som Oscar byggt.

J W Karlsson fick lagfart å 3/64 mantal Litt. A1 Slussfors n:o 1 i Stensele socken genom avvittringsutslag d 15 okt 1918 tillagt såsom ökesskatt. Från Lycksele tingsställe meddelas detta den 17 jan 1923, §7. Myndigheterna malde sina kvarnar sakta. Men nu var ´a Hulda och ´n Jon Kalsn äntligen hemmansägare på papperet.

1925

Yngsta systrarna Hedda och Lilly, som nu hade konfirmerats och fått sina avgångsbetyg, fick tjänst ute hos bönder och släktingar som pigor. De arbetsamma systrarna fick ett hårt liv.

Nu var hela barnaskaran utflugen utom yngste sonen August som snart var myndig. August gifte sig med Signe Söderlund från Harrvik och fick överta huset med omgivande odlingar (2 ½ skel skatt). Allt ftersom barnaskaran ökade hos August flyttade farföräldrarna Hulda och Jon Kalsn till den första lilla nybyggarstugan bredvid.

1930

Augusta och hennes man Karl Fredrik Karlsson från Halland köpte ett stycke jord av Johan Sparrman och flyttade upp till Forsnacken. De byggde hus och drev ett småbruk och odlade upp hela området som gränsade mot systern Linas ägor.

´a Hulda och ´n Jon Kalsn drog sig tillbaka i två rum i fargångshuset.  1937 dog Hulda hastigt en vacker sommardag. Då såg jag min far Oscar gråta. Av deras åtta barn fanns nu tre bröder och två systrar bosatta på Forsnacken.

1945

Efter andra världskriget började odlingen att avta. En del flyttade mot kusten, bl. a.  Karl Jonsson med familj. Ingen motorisering fanns ännu i jordbruket, allt sköttes med hjälp av häst och plog, harv och stubbrytare. Slåttermaskin, hästräfsor och gödselspridare kom först senare att underlätta.

J W Karlsson dog i oktober 1949. 1951 byggde August nytt hus och rev det gamla.

 

1955

Traktorn kom som en revolution, men då hade de flesta redan slitit ut sig. Ingen nyodling skedde men underhållet av odlingarna underlättades betydligt.

De som nu finns kvar av släkten på Forsnacken i tredje och fjärde led är elva hushåll och 37 personer. Av dessa lever två direkt av skogsbruk helt eller delvis på annan ort. Resten försörjer sig inom servicenäringarna och offentlig sektor och de flesta pendlar till sitt arbete med bil eller buss.

Jordbruket har länge legat i träda Det finns två bönder, en från Mittibyn och en från Nordanås som kommer och skördar hö på de största vallarna. När dessa slutar kommer slyet snabbt att ta igen det öppna landskapet och de äldres kamp på jorden är ett minne blott.

Fem sommarstugor har byggts upp av släktingar och besöks varje år.

TEAS EPILOG

Dessa kvinnor och män som var våra förfäder fick kämpa en hård kamp för att överleva. Alla verkade för det öppna landskap som idag finns. Varje sommar stannar här turister på genomfart som fotograferar och beundrar vår vackra del av Slussfors. Låt oss därför hedra våra förfäder med ett minnesmärke – plogen.

 

Historiken bygger på minnen och berättelser från släktingar, bybor och olika dokument.

 

Forsnacken 1990-11-19/Thea Gardfall

 

 Historik - nybyggarna.

Nybyggartiden – De första grundarna

Vid början av 1800-talet hade nybyggartiden nått till Umeälvens övre lopp. Nybyggarsonen Natanael Andersson från Örträsk som letade efter mark ansåg att ett nybygge kunde insynas vid norra änden av Storuman, söder om Kirjesån, vilket han också fick insynat den 17 juli 1811, då den västligaste insyningen längs Umeälven. Nybygget infördes i länsstyrelsens bok i Umeå den 21 maj 1812. 

 

Men Natanael byggde aldrig något hus vid Kirjesån utan fortsatte upp till södra sidan av sjön Gratian (Umnässjön) där han insynade nybygget Umnäs den 18 juli 1812 och där han också slog sig ned med sin familj.


Abraham Pehrsson bodde sedan 1815 i Ankarsund. Han insynade nybygget Slussfors med bostadsställe och odlingsmark på samma ställe som Natanael. Av insyningshandlingarna framgår att Natanaels ängesmarker vid Kirjesån lagts under Umnäs nybygge. Abraham P. kom sedan att låta registrera (och sälja) många nybyggen i trakten. 
När han i juli 1824 fick nybyggarrättigheter och  fick platsen namnet Slussfors, eftersom – som det heter i insyningsdokumentet – ”den nedrusande forsen … i åtskilliga avseenden liknar ett slusswärk ”. Abraham Pehrsson byggde stuga och ladugård.

 

Den sedermera berömda Gratjamors andre son, Anders Jonsson, bodde enligt muntlig berättelse med sin familj, fru Maria Lovisa  Jonsdotter, från Gunnarn, och två barn, Sara och Jonas på nybygget Slussfors redan våren 1827 då huset brann ned. Kvar fanns fähus med foderlada och port emellan.

 

Anders Jonsson köpte besittningsrätten till nybygget Slussfors , 5 april år 1828 för 170 rdr rgr. Av- och tillträdessyn hölls midsommardagen 1828. Efter 20 års skattefrihet beviljades genom kungabrev ytterligare 10 år och Anders kunde då vinterföda 2 hästar, 7 kor och 20 får samt bedrev ett lönande fiske.

 

Anders kom alltså från den nybyggarfamilj, Jonas Andersson och Sara Jonsdotter, ”Gratjamor”, med sex barn, som från Vindeln flyttat till ”Gratjahemmanet” i Umnäs år 1819 och vars ättlingar nu finns i flertalet byar i Gratianbygden.  

 

 

De första Slussforsborna

Anders och Maria fick småningom åtta barn till, sammanlagt tio. Farmor Gratja-mor bodde i Slussfors fram till sin död 1858. Deras två äldsta söner Jonas och Anders Andersson gifte sig småningom med två systrar från Kaskelougt och delade sedan  hemmanet mellan sig i två delar. Det blev därmed dessa två familjer som från 1840-talet och framåt började utveckla Slussfors till en riktig småbrukarby, som gradvis växte med flera familjer.

 

Dessa familjer levde på små jordbruk där hästar, kor och får blev allt fler, och med hjälp av jakten och fisket inte bara överlevde de hårda vintrar utan de byggde också allt bättre hus, utvidgade odlingarna och slåtterängarna och småningom kunde de blicka med förtröstan mot framtiden.

 

Nybyggarhustrurna, Maria, de två sonhustrurna, liksom de många döttrarna och yngre sönerna i de stora barnkullarna gjorde givetvis också de stora insatser. Döttrarna gifte sig ofta med söner i angränsande nybyggen, exempelvis i Harrvik eller Ankarsund. De yngre sönerna fick lov att söka sig drängtjänster eller nya nybyggen. Flera av barnen flyttade söderut för att finna bärgning. Vanligtvis är det mest de äldsta sönerna och gårdsägarna som noteras i hävderna.

 

Äldste sonen Jonas Andersson, som bodde på urhemmanet och som senare tog sig namnet Bergfors, blev stamfar för en stor släkt. Han och hans hustrus son Carl gifte sig med Samuella från Barsele och deras son Johan Bergfors blev i sin tur en viktig person i Slussfors ända långt in på 1900-talet. En annan son, Jonas, kom att grunda ”Mittibyn” där fostersonen Gustaf Bergfors blev stamfar för en stor familj som i hög grad präglar bydelen fram i våra dagar.

                          

                               "Robert Anners Hus" i Slussfors.

 

Anders Jonssons andre son, Anders Andersson övertog den andra hemmansdelen, österut närmare Kirjesån. Det var under denna  – kanske under 1870-talet – som man under nästa generation, när Anders August Andersson och hans hustru Mor Eva från Grundfors ledde gården, byggde det hus i Slussfors som vi  idag kallas ”Robert Anners Hus”. Namnet är efter Robert Andersson, sonsonson till grundaren och den som i början av 1900-talet gjorde Slussfors till något av ett centrum i hela bygden.

 

Förutom ovan nämnda Bergfors-familj kom Mittibyn att starkt påverkas av att en yngre broder till Robert, Karl Andersson, började uppodlingen av den stora myren i denna bydel,  som senare under hela 1900-talet präglats av starkt tillväxt med affärer, kapell, verkstäder, skolhus, kronjägarboställe, osv. och många inflyttade.

 

Bland de senare inflyttade märks Jonas Wilhelm Karlsson, ung nybyggarson från Norra Umstrand, som från att ha varit dräng hos Anders August av densamme köpte Forsnacken år 1898 för 75 riksdaler och där tillsammans med Hulda från Grannäs grundade den tredje bydelen.

 

========================================================

 


Jonas Wilhelm Karlsson född den 16 maj 1860 i Norra Umstrand 

Död den 21 november 1949 i Slussfors.

Föräldrarna till Jonas var Carl Gustaf Andersson från Stornäs, nybyggare i N Umstrand

och hans hustru Christina Catharina Pehrsdotter från Tuggensele. Deras barn bosatte sig

på olika ställen i bygden.

 

Hulda Christina Petronella Larsdotter, född en 18 maj 1862 i Grannäs
Död i Slussfors den 2 juli 1937

Föräldrarna till Hulda var renägaren Lars Johan Sjulsson i Grannäs och hans hustru

Catharina Margareta Andersdotter Från Stornäs. Hulda var äldst av en syskonskara på

5st.

 

Hulda och Jonas möttes sannolikt i Tärna där de också gifte sig den 6 april 1885.

De försökte bosätta sig i Boksjön där Jonas bror Per Anton redan bodde.

Jonas och Hulda flyttade 1898 till Slussfors där Jonas tidigare varit dräng.

För 75 riksdaler köpte de av Anders August Andersson Forsnacken

det var då det började.

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite bilder från byn.

December

Den 13/12 tog Tommy dessa två bilder. Samma motiv som i november 
men lite annorlunda ändå. 

 

November

Dessa bilder är från Kirjesån tagna av Tommy Einarsson 22/11

 

Oktober

14/10
Nu har den första snön kommit. Förhoppningsvis blir det en kortvarig historia..?

11/10
Himlen är vackert färgad på morgonen. Det börjat bli kyligt både dag och natt.

September

20/9

Sidensvansarna mumsar på i rönnen. Det har varit minusgrader i natt men solen värmer
redan på morgonen. Luften är klar och frisk.

19/9
Nu har höstens färger verkligen slagit igenom. Trots blåsigt väder finns många löv kvar
i träden och lyser upp med gult, orange och flera nyanser.

 

 

 

 

7/9
Vyer från Portbron när solen går ner i väster.

 

3/9
Rönnbären lyser mot himlen.

Augusti

21/8

Uman ligger spegelblank och verkar vänta in höstens kalla kvällar.

20/8

Ljungen blommar för fullt överallt längs elljusspåret.

16/8

Augusti månad har bjudit på växlande väder. Regn, åska, blåst och några dagar med 
riktigt soligt och fint väder. Bonden skördar för andra gången nu.

Juli

30/7

En märklig sommarmånad, mycket regn, blåst och mygg/knott men lite sol och värme.
Idag har det varit regn och sol om vartannat, mest regn, men varmt i luften +20.


Det är mycket vatten i Uman, nästan som vid vårfloden. Kanoterna lever farligt!

 

Blåklockorna har hamnat i vattnet, som synes.

 

8/7

Nu vet man att sommarn har kommit på riktigt för allting blommar och bonden skördar.

 

 

4/7

Nu har vi haft flera härliga och varma dagar. Mer än +20 får man räkna som sommar.
Här är lite bilder från skoterbanan med omnejd.

 

 

 Juni

24/6
Första varma dagen på flera veckor. Det är nog rekord på kall och blåsig juni hittills.
Det har varit över 20 grader idag och nästan ingen vind, fantastiskt. Men myggen
har kommit, det får vi leva med. Lite bilder från fallet i Kirjesån och lite omkring:

 

 

 

11/6
Äntligen lite värme. Det har varit kallblåst i flera veckor nu och faktiskt minusgrader 
flera nätter. Man tror nästan inte att det är sant . Idag har dock solen värmt och 
det är +19. Några bilder från Forsnacken idag.

 

 

Maj

30/5

Idag är det sol och mulet om vartannat. Det blåser kyligt från snöhöljda fjäll.
Lite bilder från Kirjesån och Öringen får du här!

 

 

 

 

29/5

Lite bilder från väst till öst utmed Uman. Känner du igen dig?

 

 

 

 

10/2 Idag var det -29 på morgonen, och solen lyste på Gardfjället. Umans vatten ångade
i den kylslagna morgonen. På eftermiddagen blev det mildare ca -18 och lite mulet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1/2 Idag är det riktigt kallt igen -30 på morgonen och -26 på dagen, brrr.

Kirjesåns utlopp är lagt under is.

 

Robert Anners hus var en gång fyllt av liv och många olika aktiviteter. 

 

 

Museum

Den 9 juli år 2000 invigdes hembygdsföreningens bygdemuseum. Bygdemuseet är inrymt i f.d. skolan i Umnäs. Många års arbete med införskaffande av föremål och iordningställande av lokalerna hade föregått invigningen.

Utformningen av museet är gjord så att en del utställningar är fasta och en del är "rörliga" dvs. det kan vara olika temautställningar. 
Läs mer om museet på Hembygdsföreningens hemsida:
http://www.hembygdgratian.se/

 

 

 

 

 

 


Hembygdsföreningen Gratian, som bildades 1961, "skall  vara allmän hembygdsförening för Gratianbygden i Storumans kommun, Västerbottens län och skall stödja Gratianbygdens olika strävanden för överlevnad och en bättre framtid" (§ 1 i föreningens stadgar). Föreningen arbetar med en rad projekt för att stödja bygdens kultur och näringsliv. Sålunda ordnar hembygdsföreningen speciella Gratiandagar och har även iordningställt ett bygdemuseum. Kultur och näringslivsinsatser uppmuntras, mm.

 

Släktföreningen


Under 50-talet ökade hembygdsintresset runt Umnässjön under ledning av Leander Andersson och folkskolläraren Steen. 
1961 startades en släktförening för alla dem i vår bygd som härstammar från Gratjamor, den kraftfulla nybyggarkvinna som 1819 kom till Umnäs och vars släkt nu finns i alla hörn av Gratianbygden.  Det var Sune Lönnback som kallade till första mötet på Forsnacken med hjälp av Leander Andersson. 
Därefter utgavs tidningen Gratian i tio år med bygdenotiser och släktlistor. 
På Gratja-hemmanet i Umnäs gavs 1964 den första föreställningen av Krönikespelet om Gratianfamiljen, som under 70- och 80-talen hade framgångar i Gratianteatern i Slussfors och under teaterresor till Umeå och Stockholm, vilket stärkte hembygdskänslan i bygden. 
1971 kallade sig föreningen Släkt- och Hembygdsförening.

 

Konst

Många konstnärer och konsthantverkare har funnits och finns i vår bygd. För dessa har naturen spelat en avgörande roll som inspiratör och även materialförsörjare.

 

Thea Gardfall, Slussfors, målade under sitt liv många tavlor med naturmotiv företrädesvis med vattendrag som huvudobjekt. Här kan du se ett bildspel med några av hennes tavlor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gratianteatern                  


Under slutet 70-talet växte intresset för krönikespelen när den teaterkunnige och drivande nye prästen i Umnäs, Sten Wedmar, samlade bygdens amatörskådespelare omkring sig och började instudering av pjäserna. Anna-Lisa Lirell bildade samtidigt Gratianbygdens teaterförening och med denna som bas hölls den första fullständiga föreställningen av Krönikespelet om Gratianfamiljen i juli 1981 på Forsnacken med åbacken vid Thea Gardfalls hus som naturlig läktare och strandkanten (där sannolikt Gratianfamiljen dragit fram 1819) som scen.

Kommunen stöttade det snabbt växande teaterintresset genom att ge bidrag till byggandet av Gratian-teatern i Slussfors, där under 80-talet ett stort antal föreställningar av de tre skådespelen gavs, vilka besågs av tusentals personer. Gratianteatern gav föreställningar också under Storumandagarna samt i Umeå. En magnifik slutvinjett hittills för krönikespelandet gjordes i november 1991 då teatergruppen gjorde ett framträdande på Stadsteatern i Stockholm, i samband med Västerbottensdagarna. Därefter har teatergruppen inte längre kunnat samlas till föreställningar.

 

 

Gratianbygden.

(Utdrag om Gratian följer här ur boken ”Berättelser om Erik...” - andra upplagan 2015.)

En för bygdeintresset viktig utveckling kom när skolläraren Gottfrid Sten i Umnäs på 1950-talet började intressera sig själv och byborna för bygdens historia utifrån de äldre bybornas och andras berättelser.

   Visserligen hade ju den här delen av Umeälven sedan urminnes tider hetat ”Gratjajaure”. Men genast när svenska nybyggare lät registrera de nya platserna i trakten gick försvenskningen av ortsnamnen snabbt. Nybyggena gavs svenska namn och de samiska namnen trängdes tillbaka eller glömdes. Nybygget vid Gratjajaure skrevs in som Umenäs, på samma sätt som nybygget vid Kirjes-bäcken gavs namnet ”Slussfors” eftersom någon ansåg att bäcken liknade en sluss.

    Men den bygdeintresserade skolläraren i Umnäs förstod att man kunde bevara gamla namn, och när han skrev ned vad han hört om gamla tider skrev han ett enkelt krönikespel, som mest handlade om ett par hundra år bakåt i tiden, berättade han främst om en viss person, vars minne då ännu levde i byn, nämligen just ”Gratjakäringa i Umnäs”.

   Det teaterstycket framfördes första gången i maj 1951 i Umnäs i anslutning till skolan. Huvudpersonen i teaterstycket var Sara Jonsdotter, eller ”Gratja-mor”, som hon senare kallades, var, enligt äldre berättelser och i Gottfrid Stens teaterstycke, en ovanligt kraftfull nybyggarkvinna.

   Sara Jonsdotter var född 1775 och kom år 1819 fråntrakten av Vindeln tillsam-mans med sin stora familj och tog över en del av det nybygge ”Umenäs”, som grundats av en Natanael Andersson och hans familj år 1812. Saras familj stan-nade i Umenäs bara sju-åtta år. Barnen flyttade till andra byar i närheten och föräldrarna och barnen bodde sedan i Harrvik, Slussfors och andra byar.        Själv levde Sara flera år hos en av sönerna i Slussfors där hon avled 1858.

    Men genom Gottfrid Stens betoning av namnet ”Gratian” var det namnet befäst och därmed det namn som nu gäller för den bygd vi talar om i denna bok.

   Det samiska ordet ”gratian”, som betyder ”klippklätt och trångt sund”, är sannolikt en beteckning på det trånga sund i slutet av Umnässjön som man idag far över på ”Portbron”. Namnet har kommit att användas för hela älvavsnittet..

   Gottfrid Sten skrev också ett annat hembygdsspel om ”Professor J.V. Zetter-stedts resa genom Stensele 1832” som spelades i Umnäs den 8 juni 1952 och som också påverkade och ökade det historiska intresset.

 

                                                                                                                              Tidningen Gratian.

 

År 1961 inbjöd Sune Lönnback till möte i sitt sommarhuspå Forsnacken. Dit kom bl. a. släktforskaren Leander Andersson från Umnäs och några andra intresserade för att samtala kring släktfrågor och hembygden. Ett av resultaten av detta möte blev att Tidningen Gratian samma år började utges och spridas till byarna i Gratianbygden. Inledningsvis gavs i tidningen mest fakta om Gratian-familjen och gamlatider, men småningom vidgades intresset till aktuella händelser och andra centrala frågor för hela bygden.

    Tidningen Gratian har genom många år visat sig ha en stor livskraft, de senaste decennierna under redaktion av Stig Anderback i Umnäs. Småningom vidgades intresset till aktuella händelser och andra centrala frågor för hela bygden.  Från första numret 1961 har den år 2014 nått det ansenligt höga numret 73 som trycks och sänds till Hembygdsföreningen ’Gratians medlemmar.                           

                                      Hembygdsföreningen Gratian.

 

Som en följd av det ökade bygdeintresset bildades på 1960-talet också Hembygdsföreningen Gratian, som till en början mest inriktades mot ”Gratja-moras” släkt och dessutgreningar i bygden Men Hembygdsföreningen Gratian skulle snart, under ledning av eldsjälen Stig Anderback, spela en allt större roll för bygdens historia, för muséet och dess kulturalla aktiviteter.

 Man började också allmänt tala om ”Gratianbygden”, från Ankarsund i öster till Forsmark i väster, från Harrvik och Grannäs i söder, till Abborrberg och Danasjö i norr.  Snart hade Hembygdsföreningen, som ses ovan, också skaffat sig en egen flagga, som nu vajar på många gårdar och hus i hela Gratianbygden.

Många i bygden känner idag, genom de berättelser som lever kvar i bygden om ”Gratjafamiljen” om om den historiska utveckling som man upplevt, en stolthet över att tillhöra Gratjamor Saras och hennes familjs ättlingar.

 Bygdemuséet Gratian.

När sedan Umnäs gamla skola lagts ned och skolhemmets vackra byggnader blev tillgängliga inledde Hembygds-föreningen arbetet för att bygga det småningom mycket rikhaltiga och aktiva Bygdemuséet Gratian i Umnäs. Museet    har idag under ledning av Stig Anderback och nya ordföranden och umnäs-dottern Marie Persson i flera år glatt med och informerat Gratianbygdens invånare om gamla och nya tider genom forskning, visningar och föreläsningar kring både same- och nybyggartidens utveckling och framtiden utmaningar.  

Museet innehåller också en liten samisk avdelning med några föremål, skidor, lasso, bilder och samiska och svens- ka texter, bl a en jämförelse mellan samiska och svenska ortsnamn i vår bygd.

 

Byaföreningar.

     Stimulerade av Gratianprojektets framgångar bildades i flera byar inom ”Gratianbygden” små byaföreningar med varierande program.

 

 

Krönikespelen om Gratianfamiljen.

 

Baserat på Gottfrid Stens skådespel skrevs och uppfördes ett första utförligt krönikespel om Gratianfamiljen den 26 juni 1964 på ”Gratjahemmanet” i Umnäs. Det var också en enkel pjäs om nybyggarfamiljens första tid i Umenäs. Utomhusteaterns omhusteaterns kulisser och ”läktare” hade uppsatta av Eriks lillebror August och publiken fick sitta på plankbänkar på den mark som Gratjamor en gång röjt och odlat.

    Samma pjäs men som ett senare åtskilligt utbyggt krönkespel  om Gratja-familjen repeterades och spelades på Forsnacken i juli 1981 under medverkan av många bybor. Bland dem som deltog var kusinerna Britt- Inger som Gratjamor, Torbjörn och Maria som kärleksparet Jonas och Petronella och Berth-Owe som lappen Sjul-Erik. Föreställningen samlade stor publik på åbacken nära Selfrid och Maria Gardfalls stuga på Forsnacken.                         

    Efter det första krönikespelet kom ytterligare två krönikespel, ”Harrvik ligg ju på solsia” om Jonas, den äldste sonen, och hans nybygge i Harrvik. Därefter kom krönikespelet  ”Ja, se slussförsa” om Slussfors, där Anders, Gratjamors son nummer två, bosatte sig med sin familj. Också dessa pjäser uppfördes under några år i Umnäs, på Forsnacken och flera gånger i den då nybyggda, nu tyvärr sorgligt bortrivna Gratianteatern.

    Krönikespelen om Gratjanfamiljen ingår ännu idag ibland i Bygdemuséets program, men de uppfördes även några gånger i Storuman, spelades faktiskt också någon gång i Umeå och en gång utanför Kulturhuset i Stockholm med den nedresta teatergruppen som aktörer.

                                                                         

 

 

 

 

 

 

 

x
 

   Vi är alla Jonkals och Huldas barn i världen.

Nora Lönnback, dotter till Lars Johan och Patrizia, i Genève, är en av de yngsta.

 

Jonas Torstensson, dotterson till Kristina i Mattanjaur och son till Linnea på Forsnacken, här på skidor i Australien               

Lars Johan Lönnback, Noras pappa. Familjen bor i Geneve.

 

 

 

 

 

[Contact form disabled - the email does not work and bounces.]